Det är så jag säger det

20120518-153635.jpg

I dag kan jag läsa i Politiken att man i Norge och Sverige tycker att det är mycket svårt att förstå danska, men att man i Norge inte har samma problem med svenska (och vice versa). Danska är helt enkelt för komplicerad. I Danmark tycker man att norska og svenska är omöjliga att förstå. Man har börjat prata engelska i stället.

Jag tycker att det er otroligt trist at man nu har börjat lita på engelska som det gemensamma språket inom de nordiska länderna. Kanske tror ni att jag inte tycker om engelska, men så är det inte. Inte alls. Jag har skrivit en bok på engelska och jag har två systrar från Storbritannien (vi pratar engelska tillsammans ).

Men norska och svenska betyder noget annat för mig. Jag är inte svenskätling (det är min fru och pr transivitet vår dotter) och har aldrig lärt mig svenska (eller norska) men även då kan jag skriva på en sorts svenska (som jag gör just nu). Jag har upptäckt norska oh svenska genom att exponerats på nordisk kultur – musik och barnlitteratur från Thorbjørn Egner og Astrid Lindgren via Cornelis Vreeswijk till Olle Ljungström, Håkan Hellström och Kent.

Förhoppningvis kommer det också att vara så på framtiden, fast jag vet inte hur det skal lyckas. Det är t.ex. mycket dyrare att köpa böcker från Norge och Sverige end att köpa engelskspråkiga böcker via Amazon. Jag ville gärna läsa Knausgård på bokmål men det är så fruktansvard dyrt at köpa hans böcker i Norge via norska e-bokhandlare. Varför är det så?

(Visited 36 times, 1 visits today)
Loading Facebook Comments ...

Skriv et svar