Gustaf Fröding

gustaf-froding

 

Det svenske ensemble Mando Diao har tidligere lavet en lidt fersk-anonym omgang engelsksproget garagerock, som ikke rigtig har sagt mig noget, men på deres album Infruset tager de – meget overraskende – livtag med tekster af den store svenske digter Gustaf Fröding (1860-1911), og det lykkes faktisk over al forventning.

Jeg havde hørt om Gustaf Fröding, men kendte intet til hans tekster. Nu har jeg på én og samme tid opdaget kvaliteterne hos Fröding og opdaget at Mando Diao faktisk mestrer et meget mere nuanceret og spændende udtryk med akustisk guitar, piano og strygere. Den svenske visetradition stikker hovedet frem og lader sig blande med bl.a. elementer af soulmusik. Mando Diao er nu ikke de første til at sætte musik til Frödings meget sangbare tekster. De er allerede blevet fortolket af svenske institutioner som Monica Zetterlund og Cornelis Vreeswijk og der er skrevet klassiske (i betydningen “traditionel kompositionsmusik”) værker på baggrund af hans tekster.

Som bl.a. P.S. Krøyer, som han var samtidig med, var Fröding plaget af psykiske problemer og tilbragte lange perioder på psykiatriske hospitaler. Præcis hvad hans diagnose var, er usikkert. Fröding kæmpede derudover med alkoholmisbrug. På mange måder er hans liv tragisk. Men hans tekster, der ofte handler om hans hjemegn Värmland, er smukke og ofte vemodige. Se bare Strövtåg i hembygden (som Mando Diao har sat en fin melodi til):

Det är skimmer i molnen och glitter i sjön,
det är ljus över stränder och näs
och omkring står den härliga skogen grön
bakom ängarnas gungande gräs.

Och med sommar och skönhet och skogsvindsackord
står min hembygd och hälsar mig glad,
var mig hälsad! – Men var är min faders gård,
det är tomt bakom lönnarnas rad.

Det är tomt, det är bränt, det är härjat och kalt,
där den låg, ligger berghällen bar,
men däröver går minnet med vinden svalt,
och det minnet är allt som är kvar.

Och det är som jag såge en gavel stå vit
och ett fönster stå öppet däri,
som piano det ljöd och en munter bit
av en visa med käck melodi.

Och det är som det vore min faders röst,
när han ännu var lycklig och ung,
innan sången blev tyst i hans dödssjuka bröst
och hans levnad blev sorgsen och tung.

Det är tomt, det är bränt, jag vill lägga mig ned
invid sjön för att höra hans tal
om det gamla som gått, medan tiden led,
om det gamla i Alsterns dal.

Och sitt sorgsna och sorlande svar han slår,
men så svagt som det blott vore drömt:
“Det är kastat för vind sedan tjugu år,
det är dött och begravet och glömt.

Där du kära gestalter och syner minns,
där står tomheten öde och kal,
och min eviga vaggsång är allt som finns
av det gamla i Alsters dal.

(Visited 255 times, 1 visits today)
Loading Facebook Comments ...

Skriv et svar